Löpningen & Jag: Att känna flytet

Någon morgonlöpning blev det inte idag. Vaknade 08.30 men var inte alls sugen på att ge mig iväg då. Så jag struntade i det. Tänkte att jag skulle ta en kort runda idag och flytta långpasset till imorgon. Åt därför frukost och läste tidningen istället för att dra på mig träningskläderna. Någonstans under Melodikrysset började dock en liten tanke gro. Tänk om jag skulle göra ett litet test och kolla hur långt jag orkar att springa? Ju mer jag funderade desto mer rotade sig idén. Så när Melodikrysset var slut så hade jag bestämt mig. Upplägget var följande: Att springa så långsamt att jag inte var tvungen att sluta på grund av att tempot var för högt, utan istället utmana benen och musklerna och helt enkelt springa tills de inte orkade längre. Utan att fullständigt ta ut mig med risk för medföljande skador givetvis.

Så jag satte igång. Hade med busskort, Visakort och mobilen med hörlurar. Det flöt på bra redan från början. Sträckan mellan hemmet och jobbet var jag i princip oberörd, kändes som att promenera lite snabbt. Vägen mellan Stureplan och Stadion är svagt uppförslut men inte heller det var några problem, aningen högre puls och liten ökning i andningen. Sedan är det nerförsbacke till Värtahamnen som ju gick fint. Genom Värtahamnen hade jag en liten svacka, vägen är tråkig och jag tyckte att jag hade väldigt ont i foten. Men sedan kom Lidingöbron och vips så var jag på andra sidan av den. 9 kilometer kvar. Hade fortfarande flyt, ingen ansträngd andning men aningen stumma ben. Tankarna vandrade fritt och jag glömde emellanåt bort att jag sprang, det gick av sig självt. Som jag längtat efter den känslan! Någon musik eller radio behövdes verkligen inte.

När det var cirka 6 kilometer kvar började foten göra ännu mer ont, men på ett nytt ställe. En intensiv brännande känsla under trampdynorna i fram på foten. Jag har haft det förut så det oroade mig inte, det går alltid över direkt när jag stannar. Men det gör för jävla ont!

När det var cirka 4 kilometer kvar upptäckte jag en ny sak; att springa i nerförsbacke blev jobbigt. Benen protesterade högljutt. Trodde aldrig jag skulle föredra raksträcka (eller uppförsbacke) framför nerförsbacke!

De sista 2 kilometerna går genom fantastiskt landskap med ängar och blommor runt omkring mig och så såg jag målet. Elfsvik. Samtidigt insåg jag att de sista 300 meterna är brant nerför. De 300 meterna var kanske de mest smärtsamma under hela rundan. Sedan kom havet och jag var framme! Stannade och varenda muskel i benen stelnade på cirka 30 sekunder. Efter 25 minuters stretch kunde jag gå igen.

Nu är musklerna ganska stela och jag kommer ha rejäl tränignsvärk imorgon. Vilket ju också var syftet med det hela. Att härda och träna benmusklerna.

Hann precis med bussen hem, hade helst sett att jag hade haft tid att köpa en läsk och en bulle först, men när bussen går 2 gånger i timmen prioriterar man. Och det började bli riktigt kallt. Hade inte med någon dryck och det var nog ett litet misstag. Började må ganska illa på bussen, men resan gick ganska snabbt och vid Ropsten kunde jag köpa Cola och en muffins.

Så ett personligt rekord är slaget, nämligen distans. Jag har aldrig tidigare sprungit så långt som jag sprang idag. Och hur långt var det då? Efter kontrollmätning på Funbeat kan jag stolt meddela att jag sprungit 19,6 kilometer på 2 timmar och 11 minuter vilket ger en genomsnittsfart på 06:43 min/km.

Nöjd, trött och med en törst som inte vill ge med sig intar jag nu soffläge resten av kvällen.