12,5 kilometer

Det var med lite förväntan jag gav mig iväg klockan 07.50. Tog det så lugnt jag kunde. Ont under foten, kanske lite stela ben, men annars okej. Allt kändes bra helt enkelt. Biten mellan Londonviadukten och Slussen var som vanligt oerhört tråkig och jag började direkt fundera på om jag skulle orka. Konstiga tankar det där, trots att jag inte är trött tänker jag att det här kommer aldrig att gå, att det är lika bra att jag stannar och tar bussen hem. Men så var Slussen bakom mig och tankarna omvandlades till lite jävlar anamma, det här ska jag klara!

Efter 5-6 kilometer satte jag i öronsnäckorna och började lyssna på Morgonpasset vilket gjorde att det blev lite lättare. De pratade bland annat om hundbajs som inte plockas upp och; hur gör man när man som löpare behöver besöka skogen under ett pass, ska man plocka upp det då, precis som man gör med hundbajset? Ganska roligt ämne. Som tur är har detta aldrig drabbat mig, vilket ju beror på att jag ännu inte kommit upp i de sträckorna där sådant kan inträffa.

Sista backen var riktigt jobbig men jag tog mig upp, sedan sista nerförsbacken, också var jag tillbaks i Sjöstan. De sista 2 kilometerna var känslan väldigt blandad, ena minuten gick det hur bra som helst, andra minuten kändes det som om jag sprang med hjälp av två stockar. Men tillslut var jag hemma igen.

12,5 kilometer på 1:20:59, vilket ger en kilometertid på 6:30. Mycket nöjd!! Ska jämföras med förra helgens mil där kilometertiden var 6:26 och jag hade blodsmak större delen av tiden.

Jag är stel i benmusklerna nu, men det kommer lägga sig. Det onda i foten finns där också, men det får jag kanske lära mig att leva med. Jag får inte mer ont och det borde ju betyda att det inte är någon fara. Jag har inte det minsta ont i knät och det är jag enormt glad för.

Resten av dagen ska jag jobba på solbrännan på balkongen tillsammans med DN:s söndagskorsord och en pocket.

Södermalm runt. Skärmdump från Funbeat.

/Gunilla