NMT-tisdag

NMT med L idag. Nervös innan. Åt för mycket mellanmål dessutom. Kände mig uppsvullen och inte alls pigg i kroppen. Dessutom så sov jag dåligt inatt, det kändes som om jag skulle bli sjuk. Det höll i sig även imorse och gick inte över förrän jag ätit frukost. Jag känner mig likadan nu. Kanske håller jag på att bli sjuk?

Träningen var iallafall lika jobbig som jag trodde den skulle vara, och lika skojig. Ingen krälning genom dikesrör denna gången dock. Lite synd tycker jag. Om man ska göra så ska man göra ordentligt. Grisa ner sig och slita! L hade också jobbigt och roligt. Vid några tillfällen hade jag ingen känsel i låren på grund av mjölksyran. Kommer ha rejäl träningsvärk imorgon igen. Är så himla glad att jag vågade prova.

Imorgon blir det träningsfri dag. Det behövs.

Kvällens stora craving

/Gunilla

Finansloppet

Finansloppet kan bäst beskrivas som 3,7 värdelösa kilometer. Jag var helt urusel. Det visar sig att den bästa uppladdningen är inte att springa 15 kilometer dagen innan, hur kort loppet än är. Jag vet inte riktigt vilken tid jag slutade på, men runt 21 - 22 minuter skulle jag tro. Stängde av Runkeeper innan jag sett resultatet. Å andra sidan gör det egentligen ingenting, men jag blir lite sur när det går så tungt. Så det bästa med alltihop var att hänga med arbetskamraterna.

Imorgon är det NMT med L. Ska bli väldigt roligt. Och med all sannolikhet väldigt jobbigt.

/Gunilla

15 kilometer

Långpass idag. Jag hade en plan att som allra minst springa 15 kilometer och om jag kände mig pigg 2-3 kilometer utöver det. Men jag var inte så pigg och stannade på 15 kilometer. Den sista kilometern fick jag slita ganska rejält. Men tiden blev bra; 1:31:36 vilket ger genomsnitt på 6:06 min/km. Det är 13 sekunder snabbare per kilometer än förra veckan (där jag dessutom bara sprang 12 kilometer). Så det går framåt med stormfart just nu. Jag försöker pressa så mycket jag kan och samtidigt njuta av framstegen, snart nog kommer en platå igen där inget händer och tiderna står still.

Att springa halvmaran ska ju iallafall gå bra, även om det så klart blir tufft, men jag är inte i sämre form nu än vad jag var före sommaren. Någon tid under två timmar blir det dock inte. Kanske 2:06 eller där omkring.

Fick förresten springa utan musik idag, jag har surfat upp 3 GB denna månaden, som är mitt max för "snabbsurf" (fattar inte riktigt hur det där funkar) så då klarar inte telefonen att köra Spotify och Runkeeper samtidigt. Provade med radio men det var samma sak där. Och i valet mellan att få reda på avstånd och tider eller lyssna på musik väljer jag alltid avstånd och tider.

Nu ska jag snart få världens godaste pasta med finchorizo, Karl-Johansvamp, chili och massor parmesan och lite äppelpaj med vaniljsås till efterrätt.

/Gunilla

05:54

Löpning hem från jobbet idag (var för trött för morgonlöpning imorse). Och den gick alldeles strålande. 5,48 kilometer på 32:19. Det ger en genomsnittstid på 05:54 min/km. Min snabbaste tid detta året, iallafall på träning (VårRuset sprang jag lite snabbare, men det var ju å andra sidan lite kortare).

Kanske berodde det på det halva glas vin jag drack innan måntro? För att klargöra så är det inte så att jag dricker vin på jobbet varje dag, men vi hade en föreläsning om bröstcancer med mingel, lite mat och vin. Mycket trevligt och bra föreläsning.

Iallafall, det lyckade passet berodde nog inte på det utan snarare att jag inte rökt ett enda bloss på fyra veckor. Jag blir röksugen ibland, framförallt om jag dricker vin eller så, men jag står emot. Om det blir riktigt jobbigt tar jag en snus och det hjälper alltid. Men jag saknar att röka lite grann. Jag saknar inte att dra ner rök i lungorna, men jag saknar känslan som cigaretter ger. Lugn om man är stressad, pirr om man ska göra något roligt.

Imorgon är det redan fredag igen! Träningsfri dag för mig. Lördag blir det NMT och söndag långpass.

Nu: Family Guy!

Glömde ta av mig glasögonen innan jag gav mig iväg

/Gunilla

Träningsvärk

Jag har ont i väldigt många muskler. Imorgon kommer det nog vara bättre. Samtidigt är det ju ganska skönt med träningsvärk, det är ett betyg på att man faktiskt tagit i. Jag har bundit mig för NMT-träning i 12 månader framåt, men jag har inte lyckats skicka iväg autogiromedgivandet ännu, så nästa träning blir inte förrän på lördag då de förhoppningsvis fått medgivandet och jag får vara med.

Imorgon blir det dock morgonlöpning 5 - 6 kilometer, innan jag ska iväg till tandläkaren och laga en rotfylld tand som jag bet av igår kväll. I våras skaffade jag "Frisktandvård" som Folktandvården erbjuder så förhoppningsvis blir besöket både kostnadsfritt och smärtfritt.

Imorgon kväll är det pub med jobbet och innan dess ska jag träffa A på lunch. En skojig dag (kanske förutom tandläkaren då).

/Gunilla

Svettig & Salig

Jag har aldrig i hela mitt liv varit på en roligare träning. Att säga upp gymkortet var ett jävligt bra val.

Jag var supernervös innan, men lugnade ner mig när jag kom dit och in i omklädningsrummet. Människorna där var som vilka som helst som man ser överallt. Tjocka och smala, vältränade och inte så vältränade. Jag anade att jag inte skulle vara sämst. Fånigt att oroa sig över det, och nästan lite elakt, men det är så jag tänker.

Ledarna är yrkesaktiva militärer och till sin hjälp har de två till tre personer som peppar och hjälper till att hålla ordning. Ingen skriver och gormar men det är ordning och reda.

Så fick jag en orange "prova på"-väst (jag var inte den enda "prova-påaren") och min klass, Basic, drog iväg med uppvärmning. Lite spring, lite hopp och sånt. Varm blev man snabbt. I instruktionerna stod det att man skulle ha med sig handskar, så det hade jag, men jag fattade inte vad man skulle ha dem till. De var mest varma tyckte jag. I ungefär 10 minuter. Sedan förstod jag. Längs med gångvägen vi sprang på rann ett dike. Och vid ett ställe rann diket genom ett rör. Det röret krälade vi oss igenom. Helt dyblöt blev man. Så upp på andra sidan och ställa sig i jägarvila och sedan i plankan. Iväg igen. Björngång och kräftgång (tror det heter så, man går på alla fyra antingen med magen mot marken eller magen mot himlen). Sedan delades man upp två och två. Den ena sprang upp och ner för en skogsbacke bland mossa och träd så länge som det tog för den andre att göra 100 armhävningar. Och vice versa. Sedan jägarvila och plankan. Så samma backe, samma tänk men nu 100 situps. Så lite löpning igen och därefter burpies över en äng med hopp emellan varje burpie. Så slutligen löpning där de sista i ledet hela tiden springer om hela ledet och blir först (typ som den där leken; Sista paret ut tror jag den heter). Så var vi tillbaka och 75 minuter hade gått.

Alla var så trevliga. Klapp och uppmuntrande ord. En hand i ryggen för de som var trötta. En tjej vrickade foten och vi turades om att bära henne (springandes) en bit innan hon kunde gå igen.

Träningsvärken i armar och lår kommer vara fruktansvärd imorgon och övermorgon. Men då är det som det ska vara.

Imorgon vila. Men på onsdag eller torsdag tror jag att jag ska köra igen.

/Gunilla

Söndagspass

Först har jag en bekännelse. Det blev ingen NMT för mig igår. Det blev nämligen lite sent i fredags och dessutom hällde regnet ner hela lördagen. Nytt försök imorgon istället!

Idag har jag för att kompensera gårdagen sprungit mitt längsta pass sedan i juni. Jag hade planerat att springa 15 kilometer och väldigt länge rullade det på riktigt fint. Västerbron var som väntat ganska jobbig men jag tog i lite extra, höjde volymen på musiken och den kilometern blev min näst snabbaste på hela passet. Efter 8 kilometer började jag bli ordentligt törstig och törsten blev sedan bara värre och värre.  Vid 12 kilometer stannade jag därför och gick/småjoggade resten av vägen till närmsta fik där jag kunde köpa vatten.

Så dagens resultat blev lite kortare än vad jag tänkt mig, men å andra sidan på en okej tid; 1:16:26 vilket ger en genomsnittstid på 06:19 per kilometer. Det är jag nöjd med! Det är mer än 15 sekunder/km snabbare än Midnattsloppet för en vecka sedan, så konditionen börjar återvända så smått.

Mycket efterlängtat

/Gunilla

Ett av två

Igår var jag fruktansvärt lat och kom inte iväg på min 5-kilometersrunda. Jag vet att jag förstör för mig själv, men ändå blir jag kvar i soffan. Förhoppningsvis blir det bättre framöver, när träningen återigen blir en del av vardagen.

Eftersom det inte blev någon träning igår blir det istället dubbelpass idag. Det första passet är precis avklarat. 5 kilometer morgonrunda på 32:38. Inte jättejobbigt, men inte lätt heller. Jag är tung i kroppen, de två - tre kilona jag lagt på mig de senaste veckorna känns, tillsammans med den sämre konditionen.

Dagens andra pass kommer bli sinnesdödande 5 kilometer på löpband i källaren på jobbet. Kanske skulle jag investera i en ljudbok att lyssna på under tiden?

I övrigt: Jag börjar bli nervös inför lördagen. Särskilt när jag läser Moa Herngrens blogg. Åh, gud så jobbigt det verkar. Även om jag inte ska gå på Intensivklass så kommer Basicklassen vara motsvarande för mig.

Nu röda faran till jobbet!

/Gunilla

Inte skitfort

Träning idag. 5 kilometer kuperad löpning på grusstig. Väldigt skonsamt mot fötterna, väldigt icke-skonsamt för kondisen. Fort gick det inte. 4,81 kilometer enligt GPS:en, eller 5 kilometer enligt den uppsatta tavlan vid starten, på 33:31 minuter. Det blir en genomsnittsfart på 06:58. Men jag är glad att jag kan springa överhuvudtaget och jag visste att jag skulle få börja om. Dessutom är det jäkligt backigt.. :)

Jag körde även lite styrketräning på utegymmet som ligger intill spåret där jag var. 2 x 30 knäböj, 2 x 30 situps, 2 x 12 armhävningar (på tå) och 1 minut plankan. Kommer säkert ha träningsvärk imorgon.

Det är så skönt att vara igång igen. Trots det satt jag hemma och dealade med mig själv igen innan jag tillslut kom iväg. Det är ju för himla märkligt att jag är så in i bomben lat!

I övrigt; första dagen på jobbet efter semestern. Jag är totalt slut. Jösses, så jobbigt det är att jobba när man varit ledig några veckor. Men jag tycker att det är roligt att jobba och skulle nog göra det även om jag var så rik att jag inte behövde. Ikväll blir det dock tidigt i säng!

Vad som hände med den lilla svamp jag lyckades plocka.

/Gunilla

Jag klarade det!

Ombytta och klara åkte vi in till Söder strax efter 19.00. Promenerade runt, drack Red Bull, lämnade in ryggsäcken och jag tog en dos Bricanyl. Strax före start var vi en sista gång på toaletten innan vi gick och ställde oss i vår startgrupp.

När det väl var vår dags att starta märkte vi att vi lyckats byta startgrupp till den sista gruppen, men det spelade inte någon roll. Så gick starten och vi joggade försiktigt iväg. Efter 200 meter skojade vi med varandra och sa att om det känns så här hela tiden så ska det inte vara några problem.

Första kilometern gick på strax över 7 minuter. Ett alldeles lagom starttempo för mig. Jag mådde bra, var knappt andfådd, men vågade inte ha några förhoppningar om att klara hela loppet. Jag siktade på att klara 5 kilometer. Även andra kilometern kändes väldigt lätt. Allt flöt på och jag kände att jag hade flyt.

Strax efter tre kilometer började banans första riktiga backe och mina ben var pigga, lungorna likaså. Så då tänkte jag att det får bära eller brista, jag lämnade syrran och make och ökade farten litegrann. Började springa om folk, vilket ger en himla kick och självförtroende.

Kilometerna började rulla på. Flåset ökade men det var fortfarande under kontroll, jag kunde hämta andan i nerförsbackarna och höll ett någorlunda okej tempo i uppförsbackarna. Så kom backen upp till Sofia kyrka. Men där fick jag ge mig och gå ungefär 50 meter. Jag hade nog klarat att springa hela vägen uppför, men jag ville inte ta i allt vad jag hade och riskera att få lägga av.

Strax efter krönet passerade jag 5 kilometer på runt 34 minuter. Inte världens bästa tid. Men jag var lycklig och hade endorfinrus. Jag hade klarat fem kilometer och hade mycket krafter kvar.

Kilometerna efter det var backiga. Upp och ner, upp och ner. Jag knatade på. Tänkte på att varje kilometer jag klarade av var en vinst. Sprang om folk konstant. Blev omsprungen emellanåt, men inte av många. Musik i öronen och fötter mot asfalten. Vid sju kilometer började en lång och seg uppförsbacke på 600 - 700 meter, inte så starkt motlut men jobbigt, jobbigt att inte se slutet på backen. Men även den klarade jag.

Passerade åtta kilometer och började hoppas på att jag skulle klara det. Sedan upp till Mosebacke. Brant lutning och jag gick 50 meter igen. Det gjorde alla andra runt mig också. Så ner igen, ut på Götgatsbacken. Massor av människor som hejjade som tokar. Kände mig som om jag låg i täten med chans att vinna.

Nio kilometer avklarade. En kilometer kvar. En ynka, jäkla kilometer. Och jag visste att jag skulle klara det.

Så ut på Hornsgatan och jag såg målet. Försökte öka lite, men var ganska trött och de sista 100 meterna räknade jag baklänges för att ångesthantera.

I mål.

Jag klarade det tamejfan. För två veckor sedan satt jag med en andningsmask på SÖS och kunde inte gå 100 meter utan att bli andfådd. Nu hade jag sprungit tio kilometer (10,3 kilometer enligt GPS:en) på 67 minuter. Lycka. Nära tårarna. Jag trodde inte att det skulle gå och jag trodde aldrig att jag skulle klara att springa hela vägen. Att tiden inte var något att skryta med spelade ingen roll. Jag hade inte varit mer nöjd om jag hade varit frisk och sprungit på 55 minuter.

Drack vatten, sms:ade F och hämtade ut ryggsäcken. Tog en dos Bricanyl. Strax därefter mötte jag syrran och hennes make. De bättrade på sitt resultat från förra året med 7 minuter och var jätteduktiga. Särkilt med tanke på diverse skador och, i syrrans fall, halsfluss och penicillinkur.

Lite handling på 7Eleven och tunnelbanan hem. Vi var hemma runt 01.30 och efter dusch och kort slappning i soffan somnade jag runt 03.00.

Så. Kanske, kanske kan det funka på halvmaran. Kanske kommer jag kunna springa över även den mållinjen.

/Gunilla

Spännande!

Idag är det en väldigt bra dag! Om några timmar kommer min ena syster med make hit och ikväll går Midnattsloppet av stapeln. Alltihop känns jätteroligt och ett perfekt sätt att avsluta 4 veckors semester på.

Jag har alltså bestämt mig för att starta, jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Jag får helt enkelt se hur det går. Träningen har ju varit obefintlig de senaste veckorna och jag är inställd på att jag inte kommer orka springa hela vägen (även om jag tycker att det är trist). Huvudsaken är, vilket jag dyrt och heligt fått lova F, att jag inte springer sönder mig och tar i mer än vad mina lungor och luftrör klarar.

Fesligt ska det bli iallafall! Och skönt att få röra på sig. Veckan som varit blev inte riktigt så nyttig som jag tänkt mig. Visserligen ingen alkohol, men mindre träning och mer onyttig mat än vad som var planen. Men på måndag börjar jobbet och med det även bättre rutiner. Jag längtar till hösten nu. Till klara, kalla dagar med hög luft som det går lätt att andas i. Igår kväll var det nästan sådan luft. En föraning om vad som komma skall.

Långa skuggor och kallt i luften

Igår var jag hos läkaren och gjorde ett pricktest (för allergi). Resultatet visade att jag inte är allergisk mot ett jota. Precis som jag själv trodde. Men det kändes bra att få det svart på vitt. Så nu är det bara att inte glömma bort att ta mina mediciner (vilket jag är nära att göra varje dag) så ska jag nog bli så gott som frisk ganska snart!

Just det! Kräftfesten på Grand. Det var det flådigaste jag varit på i hela mitt liv. Man fick äta så mycket kräftor man ville. Och det var fina Vätternkräftor som smakade gudomligt. Herregud så mycket kräftor jag åt, säkert runt 35 stycken.

/Gunilla

Kräftor

Igår gjorde jag ett sista svampförsök. Det gick åt fanders. Så nu får det bara slut på det. I fortsättningen förlitar jag mig på vänner och affären när det gäller svamp.

På eftermiddagen bröt världens regnoväder ut så min träning regnade inne.

Idag är jag på jobbet några timmar och ikväll ska jag gå på mitt livs flådigaste kräftskiva, nämligen Grands kräftfest! Det är med jobbet och ska bli så roligt. Och gott!

Imorgon: Träning!

/Gunilla

Svamputflykt

Någon svampplockare är jag inte. Förstår inte hur folk gör när de hittar litervis med svamp. Efter tre timmar fick jag ihop cirka 10 svampar. Dessutom fick jag syn på en groda och blev skiträdd. Eftersom jag är skiträdd för grodor. Så resten av tiden var jag tvungen att inte bara leta efter svamp, utan också hålla utkik efter grodor. Dessutom var jag tvungen att göra en SOS. Det vill säga, Stanna Och Skita. Ingår det i allemansrätten tro? Slutligen bröt ett hejdundrande åskoväder ut och jag blev tvungen att lämna skogen med 1,5 timmar kvar innan bussen hem gick. Men annars var utflykten en succé.. :)

Jag hann iallafall besöka Tullgarns slott. Som väl var ganska fint, såg ut som slott gör mest. Men omgivningarna var väldigt vackra. Stora trädgårdar, ekskog (eller om det var något annat slags lövträd, jag är inte en hejjare på trädsorter) och vatten.

Fick ett roligt besked idag när syrran ringde och berättade att hon och hennes make ska springa Midnattsloppet på lördag! Jag tror faktiskt att jag ska starta också. Om det inte känns bra kan jag ju alltid bryta.

Den digra skörden

Slottsutsikt

Tullgarns Slott

/Gunilla

3 kilometer flyt

Idag var det test på hur kroppen och lungorna kändes. Jag hade bestämt att jag skulle springa helt förutsättningslöst, att det var okej att bara orka springa 100 meter om det skulle vara så.

Men det gick så fantastiskt mycket bättre! Jag sprang på den lite backigare sidan av Sicklasjön och jag mådde bra! Första kilometern på 06:24 och jag var inte överdrivet flåsig. Andra kilometern på 06:22. Lite tyngre och jag bestämde att jag skulle stanna efter 3 kilometer även om det gick bra. Så då gjorde jag det. Så totalt blev det 3 kilometer på 19:13. När jag stannade var jag, ärligt talat, ganska andfådd och hade inte orkat så värst långt till. Men det var aldrig riktigt jobbigt och jag behövde aldrig pressa mig.

Det känns SÅ bra! Visserligen var det bara 3 kilometer, men det är iallafall väldigt positiva besked tycker jag.

Laddad!

Imorgon ska jag på svampjakt med matsäck, svampbok och hela fadderullan.

/Gunilla

Börja om från början

Jag har nu diagnosen astma. Känns inte så himla farligt om jag ska vara ärlig. Det är en sjukdom som jag kommer ha resten av livet, men den behöver inte hindra mig på något vis. Det finns både för- och nackdelar.

Den största fördelen, alla kategorier, är att det är slut med rökningen. För gott. Jag kanske kommer ta en cigarett någon gång vid något extra festligt tillfälle, men att röka som jag gjort hittills (10 cigaretter/helg) är fullkomligt uteslutet. Även om jag inte tror att jag fått astma på grund av rökningen så hjälper det ju inte att dra ner rök i lungorna direkt. Nu var det över en vecka sedan jag rökte senast och den mesta sorgen över att aldrig mer få röka har lagt sig tillsammans med större delen av nikotinbegäret. Nu känner jag mig mest bara nyttig och hälsosam när jag tänker på att jag inte mer kommer att förstöra min egen träning genom att röka. Jag ska ärligt säga att jag blev riktigt rädd när jag inte fick ordentligt med luft och tanken om att självmant riskera att skapa ett sådant permanent tillstånd var minst sagt insiktsfull.

Den största nackdelen med sjukdomen är min nu kraftigt försämrade kondition. Jag är visserligen bättre idag än för en vecka sedan då jag knappt kunde gå utan att bli andfådd och få ont i lungorna, men jag är beredd på att konditionen är på samma nivå som i vintras innan jag kom igång med träningen på allvar. Det känns givetvis vansinnigt trist. Men å andra sidan är det ju ingenting att göra åt det. Det är bara att börja om. Och någonstans kan jag få lite jävlar anamma-tänk över detta faktum. Om saker och ting vill jävlas så ska jag nog visa att jag inte låter mig knäckas så lätt. Och jag får en chans till. En chans att bli den bästa jag kan bli. Utan nikotinberoenden.

Men säsongens träningsmål är ju givetvis kraftigt förändrade. Start i Midnattsloppet, som går av stapeln om mindre än en vecka, är i princip uteslutet. Halvmaran är väldigt osäker även den. Om jag kommer till start så är det med målet att ta mig runt. Inga tidsmål, inga krav. Lyssna på kroppen och kliva av om jag känner mig dålig. Sicklaloppet är jag anmäld till mest på skoj och tar det som det kommer.

Det övergripande träningsmålet under hösten kommer att vara att komma tillbaka, att bygga upp kondition och muskler igen. Förhoppningsvis kommer jag vara i ganska okej form när träningen inför Stockholms marathon börjar i november.

En annan förändring är att jag sagt upp mitt gymkort. Gymmet känns oinspirerande och för dyrt. Dessutom går jag ju i princip endast på spinning och crossfit och i slutändan betalar jag ganska mycket pengar för väldigt lite av deras utbud. Jag ska pröva på en annan sorts träning (förutom löpning givetvis) istället, nämligen så kallad Nordic Military Training. Den 20 augusti ska jag gå på en provträning och se vad jag tycker om det (och om jag klarar det). Det ska bli riktigt spännande!

Veckan som kommer är min sista semestervecka. Den ska användas till betydligt nyttigare leverne än vad som varit fallet de senaste tre veckorna. Väldigt lätt träning, nyttig mat och mycket vila. Känns bra och jag ser fram emot att "rensa" kroppen.

Så. Nu jävlar börjar jag om!

/Gunilla

Astma

Semester pågår fortfarande. Därför väldigt fattigt på bloggfronten.

Träningen är just nu helt nedlagd eftersom min misstänkta ansträngningsastma har förvandlats till något helt annat. I fredags var jag på akuten och fick kortison och andas Ventolin i mask. Idag ska jag träffa lungläkare.

Att gå längre än 400 meter gör mig andfådd, att cykla på plan mark gör ont i lungorna. Springa är helt uteslutet. Får se vad läkaren säger idag. Förhoppningsvis kommer det bli bättre snart.

Men tills dess: Vila och campingliv.

/Gunilla