Blodsmak

Konstigt. Jag var utvilad och tyckte att jag hade spring i benen. Vädret var fint (12-13 grader, soligt och lite blåsigt) och klockan precis så mycket som jag ville att den skulle vara (08.00). Men ändå stämde ingenting. Varenda liten uppförsbacke var ett helvete. I nedförsbackarna fick jag knappt ingen återhämtning. På platten kändes det ändå som om det lutade uppåt. Redan efter 4 km kände jag blodsmak första gången. Den sista kilometern var ren och skär vilja. Sluttid: 64 minuter och 20 sekunder. 1 minut och 10 sekunder bättre än förra veckan, vilket ju är roligt, men jag hade dubbelt så jobbigt. Kändes det som iallafall. Om jag hade slitit såhär förra veckan hade jag klockat in på timmen blankt.

Ibland funkar det inte helt enkelt. Ibland vet man varför och ibland är det en gåta. Jag är glad att jag lyckades springa hela vägen. Om jag hade haft busskortet med mig vette fasen om jag inte hade gett upp. Men å andra sidan är det ju det som är fördelen med att springa en lång runda, till skillnad från att springa till exempel fyra varv på en tre-kilometersrunda, du måste ju ta dig hem så då är det bara att springa på, det funkar liksom inte att bara kliva av.

Sammanfattningsvis är jag både nöjd och missnöjd. Jag är missnöjd med att jag måste ta ut mig för att springa en mil på över 64 minuter. Jag är nöjd med att jag har huvud att köra på, att inte ge upp när allt är överjävligt. Och vad jag behöver komma ihåg är att mina tider kommer bli bättre, medan det hade varit sämre om jag hade saknat förmågan att bita ihop.

25 armhävningar (varav 10 på fötterna) och lika många situps när jag kom hem. Sedan lång stretch efteråt. Jag har ont under foten igen, men nästan inga känningar i knät. Om jag måste välja, väljer jag att ha ont i foten. Förmodligen har det gått över tills imorgon men snart behöver jag nog börja fundera på varför jag får ont.

Blodsmak och andra känslor på det temat

/Gunilla