Väldigt trött efter en intensiv jobbvecka. Men också både nervös och lite rädd. Rädd för att det ska bli jobbigt och göra ont. Och för att jag inte ska klara det. Jag är väldigt rädd för det faktiskt. Vill verkligen inte bryta. Och om jag försöker se realistiskt på det så borde jag inte heller behöva göra det. Jag KAN faktiskt springa så långt. Om jag bara tar det lugnt i början och hittar min egen fart och att jag lyckas bryta ner loppet i mindre delar. Jag tror att jag ska tänka i 6-kilometersdelar, det är en lagom lång sträcka, samma sträcka som från jobbet och hem, och den sträckan har jag ju sprungit hur massor av gånger. L skrev en bra sak på Twitter. Hon skrev att banan välkomnar mig, att den inte är ett hot, att den ärdär enbart för att jag ska springa på den. Låter kanske nördigt, men det är ett bra tänk tycker jag. Man ska ha respekt för distansen men den ska inte få skrämma en.
Jag är förresten lite, lite snuvig. Känner mig inte alls sjuk, men måste torka näsan lite. Om det inte blir sämre kommer det inte påverka mig. F ringde från London och var orolig för att jag skulle springa trots att jag var sjuk och skada mig.
I övrigt har jag köpt en ny löpartröja, kortärmad, och gjort en musiklista. Michael Jackson, Depeche, Muse, Robyn, Rihanna och lite annat. Kanske inte låtar alla skulle välja när de ska springa, men jag blir glad av de låtarna och de funkar för mig.
Banan går några hundra meter under jord, i Klaratunneln, i år. Det kan bli lite struligt med att hålla reda på tiden då, för Runkeepern funkar inte där. Så jag funderar på att ta min vanliga löparklocka också, enbart för att kunna hålla bättre reda på kilometertiderna.
Nu ska jag försöka sluta tänka på loppet och koppla av lite grann.
 |
| Middag. Mycket smarrigt. |
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar