Dock, hela tiden i bakhuvudet, en liten rädsla; kommer jag klara det?
Dricka vid 3 kilometer. Självklart. Skönt att gå tre-fyra steg innan den långa sega uppförsbacken till Sabbatsbergs sjukhus. Men den gick bra, var stark, sprang om folk. Efter det en ganska lång bit nerför, där jag flög fram. Mådde fantastiskt och det kändes som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. 5 kilometer passerades på 31 minuter. Oj! Räknade ut att om jag höll farten skulle jag vara i mål på 2 timmar och 4 minuter. Någonstans i bakhuvudet förstod jag dock att det inte skulle kunna gå, att svackan skulle komma.
Första riktigt jobbiga biten kom vid 8 kilometer. Lång och brant uppförslutning. Jag blev rädd att jag inte skulle orka resten av loppet om jag tog i hårt i backen, och gick några steg. Men då var A där vid min sida och jag bet ihop, tänkte att om hon kan, då kan jag. Uppe på krönet, en klapp på ryggen. Skönt!
Hela tiden; Kommer jag klara det?
Milen på 1:02. Fortfarande i fas alltså. Men nu var det inte lika lätt längre. Märkte att A började få det tufft. Norr Mälarstrand är en jävla skitsträcka tycker jag. Långt, rakt och svagt uppför. Eller så kändes det iallafall. Äntligen; Stadshuset. Här kom jag ur min svacka och fick flyt igen. Längs hela Skeppsbron flög jag fram igen. Funderade till och med på att öka farten. Allt var magiskt, jag var hur stark som helst, knappt andfådd. Kom fram till Slussen och ut på Söder Mälarstrand.
Rösten lite svagare nu; Kommer jag klara det?
Pang! Och där kom den. Den jävla väggen. Som jag varit så rädd för. Nästan från ett steg till ett annat. Allt är blytungt. Benen vägrar samarbeta, vill bara stanna. Låren stelnar, andningen blir ansträngd, pulsen skyhög. Dessutom, uppe på en bro börjar hela världen gunga. Det känns som att springa i en madrass. Jag blir livrädd. Tänker att nu svimmar jag, jag skulle inte ha sprungit med snuva. Stannar, tar tag i broräcket. Världen gungar fortfarande. Då inser jag att det är bron som gungar under tyngden av alla människor. Läskigt och häftigt på samma gång.
Jag fortsätter. Tungt, tungt, tungt. Vi får små bitar av energibar. Omöjlig att äta. Alldeles för torr. Jag kastar min. Går ett par meter.
Har A vid min sida igen. Hon har det lika tufft som jag. Passerar 15 kilometer. Jag skiter i att kolla vad tiden är. Vill bara att det ska vara över. Är vansinnigt törstig. Dricker några klunkar vatten vid vätskekontrollen, men är lika törstig några minuter senare.
Vid Tanto får vi Dextrosol. Jag försöker tugga i mig lite, men det går lika dåligt som med baren. Spottar ut den. Vätskekontroll igen. Går en lite längre bit nu, dricker lite mer. Segar mig uppför Zinkens Väg. Det går vansinnigt sakta, går några meter här och där.
Rösten stark nu; Fan, fan, fan, jag kommer inte klara det här!
Passerar 18 kilometer. 3 kilometer kvar. Springer lite. Går lite igen. Runt 18,5 kilometer kommer en liten uppförsbacke. Jag bestämmer mig för att jag ska springa uppför den och inte sluta springa. Hur ont det än gör. Kommer upp och fortsätter. Torkel Knutssonsgatan, uppförslut. Folk omkring mig går. Jag har små, privata dueller med folk omkring mig. Runt hörnet, in på St Paulsgatan.
19 kilometer. 2 ynka jävla skitkilometer kvar. Hög, hög puls. Flåsar som en bälg, trots nerförslut. Passerar Mariatorget. Det börjar gå uppför igen. Jag är tvungen att gå upp till krönet. Sedan lång nerförsbacke. Tack gode gud. Slussplan, den sista vätskekontrollen. Strax därefter passerar jag 20 kilometer. Tittar inte ens på klockan, skiter i allt, har bara en enda tanke i huvudet; En meter till, bara en meter till.
Fortfarande rösten; kommer jag klara det?
600 meter kvar, jag måste gå några meter. Ser en tjej i rosa byxor som jag tävlat med och tagit rygg på mellan 18 och 19 kilometer. Tänker att hon ska fan inte gå om mig. Uppbådar det absolut sista jag har. Hela kroppen skriker att jag ska stanna.
Uppför den lilla backen till slottet, svänger höger och ser målet. Men det är så långt borta. De längsta 200 meterna i hela mitt liv. Förlorar min match mot tjejen i rosa byxor, men det har jag glömt. Ser bara banderollen där det står MÅL.
Rösten: Jag kommer att klara det. Bara ett konstaterande. Finns ingen ork till lycka, inga endorfiner finns kvar.
I mål. 2:15:38.
38 sekunder över utsatt mål. Får ingen luft. Astmaattack, vill gråta, är fullkomligt utmattad. Får luft efter några sekunder igen. Blodsmak i munnen. Kramp i lår, vader och fötter.
A hittar mig när jag står och byter om. Fruktansvärt illamående. Dricker Cola och spanar efter ställen där jag kan spy. A likadan. Vi sätter oss på en bänk och jag mår lite bättre. Åker hem. Kan ännu inte njuta.
Blir firad av kompisar, dricker läsk när andra dricker vin. Får tacka för mig efter en timme, fortfarande illamående. Men tillslut går det över. Sover dåligt, vansinniga myrkrypningar i benen.
Vaknade i morse och nu mår jag faktiskt ganska hyfsat, lite myrkrypningar, lite ont i lederna, men annars helt okej.
8 månader till maran. 8 månader till jag ska springa dubbla sträckan.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar